hunters

Att ha sån himla tur, som jag faktiskt har i just det här fallet, är en ynnest!

Jag har ju gift mig en man, som har barn sen tidigare. Det har inte alltid varit enkelt, eller speciellt kul. Nu har barnen vuxit upp & bor själva sedan en tid tillbaka (vissa har gjort kortare & längre gästspel hemma igen).

Igår när jag hade lämnat Molly på hemspråket, så ringer jag till mitt mellanstyvbarn, Malin & frågar om hon vill luncha. Utan att blinka, så säger hon, klart jag vill.
Jag hämtar henne & vi åker till Gränby.
Sen har vi en supermysig eftermiddag med många & långa diskussioner. Både av det riktigt allvarliga slaget, men också en massa trams.
Det som känns så skönt är att nu när hon är stor, så kan jag fråga henne om hennes åsikter & jag vet att jag alltid får bra & väl genomtänkta svar.
Vi köpte julklappar, löste världens problem, sjöng & tramsade i en härlig röra. Vi är ett radarpar!

Malin bestämde sen att jag skulle få laga mat åt henne också.
Vi hamnade i mitt kök, tillsammans med Caroline. Där fortsatte snacket.

När vi andra sen skulle kolla på Idol, så åkte Malin hem till sin date.

Kontentan av det här inlägget är iallafall att:

Jag älskar dig, Malin & är så himla glad att du finns i mitt liv!